Jag har alltid tänkt att det finns två typer av personer. Man kan dela upp alla personer efter om de har nära till att vara glad eller ledsen. Personligen är jag en person vars standardläge är närmare ledsen än glad. Jag är okej med det och med åren har jag lärt mig hantera dessa känslor på ett sätt som gör att det inte är något problem.
Det är såklart en utmaning dock att inte sprida detta vidare. Jag har fått höra av vänner att jag sprider mycket glädje men jag ser alltid det som en ansträngning jag gör. Så helt kass är jag kanske inte på det. En positiv sak med att ha nära till att vara ledsen är att man lättare kan relatera till andra som mår dåligt. Jag känner att jag bryr mig om andra för jag vet hur tråkigt det är att vara nedstämd. Jag hör av mig till folk som mår dåligt. Jag vill vara där för folk.
Men det var inte detta jag ville skriva om idag egentligen. Det jag ville skriva om är hur skönt det faktiskt är när man har nära till nedstämdheten att må bra istället. Jag började mitt nya jobb denna vecka. Jag träffade vänner utomhus för första gången på länge och har haft så mycket fri tid där jag kunnat göra vad jag vill. Det känns nästan lite orimligt hur bra jag mår.
Jag undrar om man kanske kan ändra personlighetstyp med åren. Kommer jag kanske sakta nu bli en person som har närmare till att vara lycklig? Vet inte om jag vill bli det. Jag är ganska nöjd över att ha nära till ett mörker. Det gör att fallet ner sällan blir så stort när jag väl blir ledsen och jag har lättare att hantera det. Att dock ha saker som genuint gör mig glad och lära mig bejaka dem mer är kanske en bra sak. Vi får se. Jag har gång på gång sagt att 2021 ska bli året jag tar tag i saker. Kanske att vara mer glad är en sak som kommer med på köpet då.
Lämna ett svar